> varning för ras
I dag är det Fredag. Den här Fredagen bådar bara gott. Ska spendera kvällen framför teven med Emmy & Emma. Idol i kväll ju, går inte att missa. Funderade på att åka till Lindman i kväll och ta sig något att dricka med kanske, men ekonomin tillåter inte det.
Har funnit en ny gud. Eller ny, har var min gud en gång. Lars Winnerbäck, jag sviker dig aldrig igen, Lasse. ;) Har laddat hem Efter nattens bränder. Tack Lars!
Daniela sa något kul i dag som jag tänkte framföra för er. Men mitt minne svek mig. Mitt minne är ett ända stort skämt.
Jo just!
"Har jag potatisrump i mosan?"
Daniela var orolig om hon suttit i potatismos i matsalen.
Nu ska jag dra på mig skjorta och väst. Finklädd såhär till en bra kväll. Haha!
Jag älskar dig tokmycket, vix <3
Novell/Berättelse som ska in på svenskan i skolan:
Vändpunkten
Dagen var den 15 September. Hösten hade börjat och alla träd stod med nakna grenar och svajade i vinden. Trädens beklädnad låg på marken i gult och svagt rött. Hösten var tidig i år.
Barnvårdarna hade kämpat hela helgen med att kratta ihop alla löv, men högarna hade nu spridits ut överallt.
Ellen och hennes storebror Vincent hade precis kommit till barnhemmet efter en svår tid på gatan. De satt och blickade över alla barn som glatt hoppade och sprätte bland löven. Bänken var kall och Ellen började frysa. Hon tog sin nalle och begav sig inomhus för att titta i någon bok. Vincent satt kvar på bänken. Han hade redan tröttnat på barnhemmet. Han ville ha en familj, en hel familj.
Vincent lutade sig bakåt och tänkte på sina föräldrar. Han undrade vart dom befann sig nu. Kanske var dom döda?
Hans mamma med sitt röda hår och hennes noughatbruna ögon. Han saknade hennes förstående ögon. Hans pappa var en sträng men vis man. Han ansträngde sig alltid till max för att hans familj skulle få en ekonomisk oberoende situation. Men han lyckades inte något vidare med det.
Eftermiddagen kom med ännu mera kyla och blåst.
När Ellen satt med sin bok vid fönstret såg hon en gul bil komma uppkörande på gårdsplanen. Hon brydde sig inte så mycket om det. Bilar hade dom många i stan.
Alla barn rusade runt. Flickorna tog på sig sina finaste klänningar och de prydde sina hår med skära rosetter. Pojkarna vattenkammade sina hår i en strikt bena.
Alla barn ställde sig i ett vågrätt led. Ellen och Vincent tittade på. Vad höll de på med?
Vårdarna sprang runt och samlade upp alla. Syskonen blev bortpuffade till ledet och tillsnyggade i håret av tant Agnetha.
Paret som kommit körande i den gula bilen kom in genom huvudentrén. De var fint klädda från topp till tå. Mannen bar en svart stor hatt och kvinnan en mindre skär hatt. Alla flickor började fnittra medan syskonparet inte förstod vad som höll på att hända. Paret granskade barnen noga. Gick från barn till barn.
Dom tvärstannade vid Vincent.
”Söt pojke.” Sa kvinnan.
Mannen fortsatte till nästa barn.
”Jag vill ha en flicka med röda lockar.”
Kvinnan fortsatte efter honom.
Han stannade vid Ellen och tittade på sin fru.
Kvinnan nickade och tittade bort mot Agnetha. Agnetha samlade ihop några papper och sträckte fram dom till mannen. Kvinnan log mot Ellen.
”Kom lilla vän.”
Ellen blev utslussad mot parets gemensamma herrgårdsvagn. Mannen fällde ner framsätet så Ellen kom förbi mot baksätet. Ellen tittade mot byggnaden som varit hennes hem i några få månader. Vincent stod på yttertrappan och Ellen kunde se några blanka streck under hans ögon. Vincent sprang mot bilen och försökte tränga sin i bilen för att krama sin syster farväl. Ellen kastade sig mot bildörren och kramade sin bror. Mannen log mot barnen.
När tant Agnetha väl kunnat sära på barnen så lämnade herrgårdsvagnen gårdsplanen. Ellen satt ensam i baksätet förutom hennes bruna nalle. Hon dränkte sina tårar i nalles mjuka öron. Kvinnan vände sig om mot Ellen och log.
”Du kommer få det bra, vännen.”
Ellen misstrodde henne inte. Paret var trevliga, det var det ingen tvekan om. Men det skulle bli ensamt utan hennes bror.
Flickan klev ut ur bilen och betraktade sitt kommande hem, ett stort och stilfullt tvåvåningshus. Husets ena vägg var beklädd av slingerväxter. Ellen puffades in genom den väldiga ekdörren.
Hennes första tanke var:
"Tänk om Vincent kunde få se det här."
Två gigantiska marmortrappor var placerade på var sida om hallen för att sedan mötas på andra våningen. Alla väggar var vita och täckta med tavlor, stora som små. Porträtter, landskapstavlor och en och annan djurbild. Även golvet var marmor. Det stod krukor lika överallt med gröna växter i, annars fanns inte mycket annat som kan kallas möblemang.
Ellen greppade tag i nalles tass. Hon hade aldrig sett något liknande. Det var så vackert! Hela vägen upp mot övervåningen smekte hon försiktigt trappräcket. Det var av körsbärsträd.
Flickan vara bara 9 år, men hade lärt sig läsa snabbt och naturvetenskap var något som intresserade henne mycket. Hennes tre år äldre bror var duktig i matte. Hennes rum var neutralt, de visste nog först inte vad de ville ha för kön på sitt barn, tänkte Ellen.
Fredag, den stressigaste dagen på hela veckan. Alla telefoner ringer samtidigt och personsökaren tjuter som aldrig förr. Det var kvar 40 minuter till deadline och en tredje del av Ellens modesida var inte färdigt. Att vara moderedaktör var inget jobb för latmaskar, det var en sak som var säker, tänkte Ellen.
"You better hurry up, Ellen."
Chefen var vänlig, men i bland så ville Ellen bara smocka till henne.
Hon klarade deadline och innan hon begav sig hemåt strax efter nio när hon gjort klart allt efterarbete, gick hon till en krog hon aldrig besökt förut. Längst in i hörnet av krogen satt en man och en kvinna. De samtalade livligt och gestikulerade i luften med händerna som om de berättade om ett roligt äventyr de vart med om. Ellen gick raka vägen fram till baren och tog kontakt med bartendern.
"En stor stark."
Ellen var väldigt kvinnlig av sig, men öl är det hon gillade att dricka. Trots att det klassas som "mansdricka". Hon borrade ner sina läppar i skummet och klunkade i sig lite av det stora glasets innehåll. Hon kände hur det sved i munnen från kolsyran men svarade med en klunk till. Bartendern log under sin svarta mustasch.
"Haft en hård dag?"
Ellen svarade med en nickning och ett svagt leende.
Bredvid henne i baren satt en man. Han såg ut som en medelklassmänniska. Hans kläder var vanliga och han hade lite skägg. Han var inte så gammal, kanske några år äldre än hon själv. Han hade rött, nästan blont hår. Mannen tog kontakt med Ellen och de satt och småpratade lite. De talade om jobben. Ellen sa att hon var moderedaktör på en tidning. Mannen jobbade som trädgårsmästare.
"Inget vidare graciöst, men det räcker till mat." Skrattade han.
Under kvällen svepte mannen öl efter öl. Ellen var säker på att det var uppemot 15 glas som han klunkat i sig en efter en. Kvinnan suckade och tyckte synd om mannen. Han kanske också hade haft en hård dag. Mannen kallade sig Cent, han skrattade ett skrockande skratt och förklarade att det var hans vänner som gett honom det smeknamnet.
"Inte bara för att jag heter Vincent utan också för att jag aldrig har en endaste cent."
Ellens hjärta högg till. Vincent, samma namn som hennes bror. Hon hade aldrig mött någon här i London som hette det. Hon har inte haft tid att tänka på sin bror. Men nu fastnade hon med blicken på ölkranen och tänkte tillbaka den dagen då hon hämtades av sin mamma och pappa på barnhemmet. Där hon lämnat kvar sin bror, Vincent. Dagen var den 15 September, löven dansade på marken. Hon glömmer aldrig den dagen, aldrig blicken som hennes storebror gav henne på yttertrappan.
Mannen försökte få kontakt med Ellen igen genom att fråga vad hennes namn var.
"Ellen." Svarade hon.
Ellen såg hur mannen ryckte på ögonbrynen. Han såg fundersam ut.
"Min syster hette det." Han såg dystert ner i sina händer han hade i knät.
"Vad hände med henne?" Ellen tyckte sammanträffandet var lite väl märkligt.
"Vi bodde på barnhem. Någon kom och hämtade henne, sen dess har jag inte sett röken av henne. Jag är från Sverige förresten."
Ellens ögon blev plötsligt stora som öltunnorna på bänkarna i baren. Det berodde inte enbart på alkoholen.
"Hur gammal är du, Cent?"
"28." Svarade han stramt.
Herregud, kunde det vara. Nej. Eller kan det? Hon själv var 25 nu och hennes bror är tre år äldre än henne.
"Vincent Thörn?"
"Ja, precis. Det är så jobbigt här i England. Ingen kan uttala ens efternamn. Vänta, hur visste du?"
Alkoholen började visst göra sig påmind.
"Vincent, jag är din syster."
Made By Emelie Lindman HV2
Har funnit en ny gud. Eller ny, har var min gud en gång. Lars Winnerbäck, jag sviker dig aldrig igen, Lasse. ;) Har laddat hem Efter nattens bränder. Tack Lars!
Daniela sa något kul i dag som jag tänkte framföra för er. Men mitt minne svek mig. Mitt minne är ett ända stort skämt.
Jo just!
"Har jag potatisrump i mosan?"
Daniela var orolig om hon suttit i potatismos i matsalen.
Nu ska jag dra på mig skjorta och väst. Finklädd såhär till en bra kväll. Haha!
Jag älskar dig tokmycket, vix <3
Novell/Berättelse som ska in på svenskan i skolan:
Vändpunkten
Dagen var den 15 September. Hösten hade börjat och alla träd stod med nakna grenar och svajade i vinden. Trädens beklädnad låg på marken i gult och svagt rött. Hösten var tidig i år.
Barnvårdarna hade kämpat hela helgen med att kratta ihop alla löv, men högarna hade nu spridits ut överallt.
Ellen och hennes storebror Vincent hade precis kommit till barnhemmet efter en svår tid på gatan. De satt och blickade över alla barn som glatt hoppade och sprätte bland löven. Bänken var kall och Ellen började frysa. Hon tog sin nalle och begav sig inomhus för att titta i någon bok. Vincent satt kvar på bänken. Han hade redan tröttnat på barnhemmet. Han ville ha en familj, en hel familj.
Vincent lutade sig bakåt och tänkte på sina föräldrar. Han undrade vart dom befann sig nu. Kanske var dom döda?
Hans mamma med sitt röda hår och hennes noughatbruna ögon. Han saknade hennes förstående ögon. Hans pappa var en sträng men vis man. Han ansträngde sig alltid till max för att hans familj skulle få en ekonomisk oberoende situation. Men han lyckades inte något vidare med det.
Eftermiddagen kom med ännu mera kyla och blåst.
När Ellen satt med sin bok vid fönstret såg hon en gul bil komma uppkörande på gårdsplanen. Hon brydde sig inte så mycket om det. Bilar hade dom många i stan.
Alla barn rusade runt. Flickorna tog på sig sina finaste klänningar och de prydde sina hår med skära rosetter. Pojkarna vattenkammade sina hår i en strikt bena.
Alla barn ställde sig i ett vågrätt led. Ellen och Vincent tittade på. Vad höll de på med?
Vårdarna sprang runt och samlade upp alla. Syskonen blev bortpuffade till ledet och tillsnyggade i håret av tant Agnetha.
Paret som kommit körande i den gula bilen kom in genom huvudentrén. De var fint klädda från topp till tå. Mannen bar en svart stor hatt och kvinnan en mindre skär hatt. Alla flickor började fnittra medan syskonparet inte förstod vad som höll på att hända. Paret granskade barnen noga. Gick från barn till barn.
Dom tvärstannade vid Vincent.
”Söt pojke.” Sa kvinnan.
Mannen fortsatte till nästa barn.
”Jag vill ha en flicka med röda lockar.”
Kvinnan fortsatte efter honom.
Han stannade vid Ellen och tittade på sin fru.
Kvinnan nickade och tittade bort mot Agnetha. Agnetha samlade ihop några papper och sträckte fram dom till mannen. Kvinnan log mot Ellen.
”Kom lilla vän.”
Ellen blev utslussad mot parets gemensamma herrgårdsvagn. Mannen fällde ner framsätet så Ellen kom förbi mot baksätet. Ellen tittade mot byggnaden som varit hennes hem i några få månader. Vincent stod på yttertrappan och Ellen kunde se några blanka streck under hans ögon. Vincent sprang mot bilen och försökte tränga sin i bilen för att krama sin syster farväl. Ellen kastade sig mot bildörren och kramade sin bror. Mannen log mot barnen.
När tant Agnetha väl kunnat sära på barnen så lämnade herrgårdsvagnen gårdsplanen. Ellen satt ensam i baksätet förutom hennes bruna nalle. Hon dränkte sina tårar i nalles mjuka öron. Kvinnan vände sig om mot Ellen och log.
”Du kommer få det bra, vännen.”
Ellen misstrodde henne inte. Paret var trevliga, det var det ingen tvekan om. Men det skulle bli ensamt utan hennes bror.
Flickan klev ut ur bilen och betraktade sitt kommande hem, ett stort och stilfullt tvåvåningshus. Husets ena vägg var beklädd av slingerväxter. Ellen puffades in genom den väldiga ekdörren.
Hennes första tanke var:
"Tänk om Vincent kunde få se det här."
Två gigantiska marmortrappor var placerade på var sida om hallen för att sedan mötas på andra våningen. Alla väggar var vita och täckta med tavlor, stora som små. Porträtter, landskapstavlor och en och annan djurbild. Även golvet var marmor. Det stod krukor lika överallt med gröna växter i, annars fanns inte mycket annat som kan kallas möblemang.
Ellen greppade tag i nalles tass. Hon hade aldrig sett något liknande. Det var så vackert! Hela vägen upp mot övervåningen smekte hon försiktigt trappräcket. Det var av körsbärsträd.
Flickan vara bara 9 år, men hade lärt sig läsa snabbt och naturvetenskap var något som intresserade henne mycket. Hennes tre år äldre bror var duktig i matte. Hennes rum var neutralt, de visste nog först inte vad de ville ha för kön på sitt barn, tänkte Ellen.
Fredag, den stressigaste dagen på hela veckan. Alla telefoner ringer samtidigt och personsökaren tjuter som aldrig förr. Det var kvar 40 minuter till deadline och en tredje del av Ellens modesida var inte färdigt. Att vara moderedaktör var inget jobb för latmaskar, det var en sak som var säker, tänkte Ellen.
"You better hurry up, Ellen."
Chefen var vänlig, men i bland så ville Ellen bara smocka till henne.
Hon klarade deadline och innan hon begav sig hemåt strax efter nio när hon gjort klart allt efterarbete, gick hon till en krog hon aldrig besökt förut. Längst in i hörnet av krogen satt en man och en kvinna. De samtalade livligt och gestikulerade i luften med händerna som om de berättade om ett roligt äventyr de vart med om. Ellen gick raka vägen fram till baren och tog kontakt med bartendern.
"En stor stark."
Ellen var väldigt kvinnlig av sig, men öl är det hon gillade att dricka. Trots att det klassas som "mansdricka". Hon borrade ner sina läppar i skummet och klunkade i sig lite av det stora glasets innehåll. Hon kände hur det sved i munnen från kolsyran men svarade med en klunk till. Bartendern log under sin svarta mustasch.
"Haft en hård dag?"
Ellen svarade med en nickning och ett svagt leende.
Bredvid henne i baren satt en man. Han såg ut som en medelklassmänniska. Hans kläder var vanliga och han hade lite skägg. Han var inte så gammal, kanske några år äldre än hon själv. Han hade rött, nästan blont hår. Mannen tog kontakt med Ellen och de satt och småpratade lite. De talade om jobben. Ellen sa att hon var moderedaktör på en tidning. Mannen jobbade som trädgårsmästare.
"Inget vidare graciöst, men det räcker till mat." Skrattade han.
Under kvällen svepte mannen öl efter öl. Ellen var säker på att det var uppemot 15 glas som han klunkat i sig en efter en. Kvinnan suckade och tyckte synd om mannen. Han kanske också hade haft en hård dag. Mannen kallade sig Cent, han skrattade ett skrockande skratt och förklarade att det var hans vänner som gett honom det smeknamnet.
"Inte bara för att jag heter Vincent utan också för att jag aldrig har en endaste cent."
Ellens hjärta högg till. Vincent, samma namn som hennes bror. Hon hade aldrig mött någon här i London som hette det. Hon har inte haft tid att tänka på sin bror. Men nu fastnade hon med blicken på ölkranen och tänkte tillbaka den dagen då hon hämtades av sin mamma och pappa på barnhemmet. Där hon lämnat kvar sin bror, Vincent. Dagen var den 15 September, löven dansade på marken. Hon glömmer aldrig den dagen, aldrig blicken som hennes storebror gav henne på yttertrappan.
Mannen försökte få kontakt med Ellen igen genom att fråga vad hennes namn var.
"Ellen." Svarade hon.
Ellen såg hur mannen ryckte på ögonbrynen. Han såg fundersam ut.
"Min syster hette det." Han såg dystert ner i sina händer han hade i knät.
"Vad hände med henne?" Ellen tyckte sammanträffandet var lite väl märkligt.
"Vi bodde på barnhem. Någon kom och hämtade henne, sen dess har jag inte sett röken av henne. Jag är från Sverige förresten."
Ellens ögon blev plötsligt stora som öltunnorna på bänkarna i baren. Det berodde inte enbart på alkoholen.
"Hur gammal är du, Cent?"
"28." Svarade han stramt.
Herregud, kunde det vara. Nej. Eller kan det? Hon själv var 25 nu och hennes bror är tre år äldre än henne.
"Vincent Thörn?"
"Ja, precis. Det är så jobbigt här i England. Ingen kan uttala ens efternamn. Vänta, hur visste du?"
Alkoholen började visst göra sig påmind.
"Vincent, jag är din syster."
Made By Emelie Lindman HV2
Kommentarer
Trackback