Brevet till dig
En del sorger går inte att glömma bort.
Jag ville inte följa med till din grav i Lördags på allahelgonaafton. Jag visste att det hela skulle sluta i tårar från min sida. Tårar som ingen ska få se. Inte för att jag skäms, utan för att dem kan såra.
Våran mamma skulle nog inte tycka om mina tårar vid din grav, antagligen skulle dem smitta av sig. Jag vill inte såra mamma. Det vill jag verkligen inte, minst i hela världen vill jag såra henne.
När jag promenerar hem från samhället brukar jag fundera på att gå förbi din grav, stanna upp och kolla blommorna, hur dem mår. Sen inser jag att jag inte klarar av det.
Min löjliga tanke är att om jag sitter där i gräset och gråter vid din grav så kanske människorna går förbi och tänker: "Förbaskade jäntunge och sitta där och gråta, vad löjligt."
Även fast jag tror att folk är mån om att man är på en kyrkogård och att det är tillåtet att gråta där.
Jag vill inte gå dit själv och inte heller i sällskap. Det finns ingen som skulle kunna stödja med sin axel vid eventuellt behov. Det finns ingen som vet hur den ska agera i situationen. Inte många som kan trösta en flicka som saknar sin bror.
Jag och Elvis har varit ett par gånger hos dig och tittat till så allt är som det ska, även fast jag vet att man inte får ha hundar på kyrkogården, men jag ser ju självklart till att han inte bajsar och kissar där.
Jag, Melinda och Elvis var där hos dig förra gånger Melinda var här. Allt kändes så sorgligt, hela situationen. Melinda klappade på gravstenen och tittade på alla porslinsfigurer och saker som folk lagt vid din grav av vänlig tanke. Hon saknar dig, det märks på henne. Å andra sidan, vem gör inte det.
Det finns inga ord längre, jag vet inte vad jag ska skriva förutom att jag har så otroligt många frågor, men ingen som kan svara på dem.
love/ emelie