chili

Jag känner mig olycklig. Jag har ont i huvudet och ögonen för alla tårar. Det ända jag vill är att få vara med Viktor, men det går inte, båda parterna måste vilja. Dessutom vill inte jag tvinga någon till några handlingar.
Jag döljde mitt ansikte med halsduken på bussen till stan från Forssjö, ingen ska få se mig olycklig. Jag snyftade tyst, ingen ska få höra mina tårar.
Jag torkade mina tårar med tröjärmen, dem får inte synas.
Sittande på stationen i kylan iakttog jag människor som gick på andra sidan gatan. En tjej, som jag vet går på min skola. Kraftigt överviktig, skitiga kläder och en jacka som inte ens skulle värma vid nollan på termometern. Men är hon lycklig?
En tjej i min ålder står med sin mamma. De är invandrare. Tjejen har inte äkta Converse, dem hette Zack.
Utan att tänka på det tänkte jag: "Fy, vad pinsamt." Sen skämdes jag. Hon kanske inte hade råd med äkta Converse, men hon tycker dem är så fruktansvärt snygga. Hennes mamma kanske gav henne dem i födelsedagspresent och hon blev överlycklig. Jag skönk skamset ihop på bänken.
Bussen kommer, jag kliver på. Busschauffören är en invandrare. Kanske att han mist hela sin familj i ett krig. Men han har fått ett jobb. Men är han lycklig?
Kvinnan som sitter mittemot mig på bussen. Lite lätt överviktig. Hon bär fina kläder och massor av påsar. Hon har nog mycket pengar. Men är hon lycklig?
Bussen stannar vid nästa busshållsplats. Medan resten av dem blivande passagerarna kliver på iakttar jag en man som sitter kvar i busskuren. Även han överviktig.
Han har gröna, smutsiga joggingbyxor. Knappt funktionsdugliga med alla hål i dem. Jackan av samma färg, kvalité och funktionsduglighet. Han har krokig rygg och en orange vägpinne som stöd.
Runt hans feta hals hänger en kamera. En svart, vanlig kamera utan digital funktion.
Han öppnar locket och sneglar ner i hålet där en kamerarulle ska sitta. Det är tomt.
Han tar fram en servett och torkar av kameran. Han håller den framför sig och tittar bittert på kanske hans käraste ägodel. Men är han lycklig?
Jag, sittande i bussen. Medelmåttan. Snyftande för att inte få vara med min pojkvän en kväll. Får allt jag pekar på. Har familj, vänner och pojkvän. Men måste jag vara lycklig?


Nu ska jag äta och fortsätta fundera.

Mamma har köpt halloweendräkt till mig till vi ska ha barnkalas i hela huset i morgon Tack mamma, men jag behöver nog ingen dräkt så som jag ser ut nu.