chili

GAH! Jag råkade trycka på en knapp och allt jag skrev försvann. DAMMIT! Jag som lyckades formulera mig så bra. Jaha, då börjar jag väl om då.

Jag hade ett problem nyss. Jag satt och åt jordnötter, trotsade min hals liksom. Halsen kämpade förtvivlat emot. Fast det var inte det som var problemet. Problemet var att en liten bit av en jordnöt fastnade mellan tangenterna B, N och mellanslag (därav "space" som rubrik). Alla tangenterna var nertryckta och jag petade och pillade men den rackaren ville inte röra sig ur fläcken. Det slutade med att jag lyfte upp tangentbordet och slog bort den, den lossnade. Men ur det goda kommer nästan alltid något ont (heter det ont?), och vips så var hela mitt datorbord invaderat av, vad som såg ut som, dammtussar och smulor från okända ämnen. Trevligt, tänkte jag.
Så nu tipsar jag er, slå bort lite smuts ur tangentbordet ibland, eller sluta ät framför datorn, vilket som.

Här sparar jag texten jag skrivit så jag slipper skriva om det för tredje gången.

Var hos doktorn idag. Eller hon var väl egentligen ingen doktor, undersköterska skulle jag mer kalla henne. Jag har en tendens att kalla allt inom läkaryrket för doktor, vet inte hur det kommer sig. Jag ska väl inte gå in allt för detaljerat om doktor, ja doktor, besöket. Men jag ska väl berätta lite åtminstonde.
Jag hade tid vid elva och Kim (min lillebror, som är till salu för övrigt! 7 år, bortskämd och jobbig som fan.) vid kvart över. Jag som alltid varit lite mammig av mig skulle ha med mamsen in i rummet (hon följer även med till tandläkaren och frisören, oftast). Jag placerar bakdel på en stol och min lillebror framför mig på en. Mamma står upp. Syster gick iväg och hämtade redskap. Min bror fästa blicken på väggen. Efter någon minuts tittande utan blickning vände jag mig om för att skåda väggen. Det var det mest enorma jag sett! Jag har aldrig påträffat något så stort och äckligt i insektsvärlden. Det var en spindel. Den satt bakom mig, fast ungefär en meter upp. Jag slängde mig i förskräckelse mot andra sidan rummet och skrek. Syster kom in, när hennes blick fångade monstret på väggen så såg även hon svimfärdig ut. Tapper som hon faktiskt var så dödade hon spindeln med en bit papper och spolade ner den i toaletten.
Bra början på ett doktorbesök, för det blev bara värre. Att hon stoppade ner en, som för mig såg ut som en Magnumglasspinne, i halsen på mig och petade med en förlängd topz var ju knappast mer uppskattat. Efter ett X antal kvälvningar och hostningar så var det klart. Sen kom det, det som jag fruktat så länge.
"Så ska vi ta "det lilla sticket i fingret".
Först sa jag lugnt nej. Efter allt tjat från henne och mamma så kunde jag inte stoppa dem, jag började gråta. Helt otroligt pinsamt! Tårarna bara rann och jag hulkade fram att jag vägrade.
"Nej, men lilla gumman inte ska du gråta. Har det hänt något speciellt, att det är därför du är rädd?"
Måste man har varit med om värsta grejen för att vara rädd? Är man nålrädd så är man, no further talk about that.
Efter mina panikattacker var chanserna knappast stora att Kim (fortfarande tillsalu) skulle komma överrens med mamma och doktorn. Han började gråta redan vid glasspinnen.
Orättvist vart det också, jag klarade glasspinnen och inte han, men ändå var det han som fick ett klistermärke, de är bra märkliga de där doktorerna.

Satt nyss och pratade med en old buddie på msn, och när jag skrev doktor då frågade my buddie vad "han" doktorn sa.
Då slog en tanke mig. För visst när man säger doktor tänker man på en man, och sjuksyster känns som en självklarhet att det är en kvinna, när det lika gärna kan vara en kvinna respektive man. 

Halstestet visade i alla fall att jag inte hade några streptococer(?), baciller, i halsen. Kims visade också negativt, om någon bryr sig. (Fullt frisk 7-åring till salu, nålrädd, bortskämd, jobbig i ren allmänhet. Endast seriösa svar!)

Jag måsta ta mig i kragen nu och fixa iordning det här. Jag väger 2½ kilo mer än min storasyster. I och för sig har hon blivit rejält smal nu dem sista veckorna, men ändå vad tjock man känner sig.
Jag förstår dem som verkligen är överviktiga, vad jobbigt att ta sig i från det. Ändå handlar allt om att som sagt, ta sig i kragen. Ha lite karaktär.