chili

jag orkar inte mer.

Som en krympande tumör minskar mitt värde i din hjärna. Snart kommer det säga plopp och jag är borta från dina två hjärnhalvor, bara ett minne blott. Förevigad i din glömska. Bortdomnad i en rytmisk vaggning, förandes mot slutet av minnet för att sedan tyna bort helt. Min själ, bryts ner som ett äggskal i komposten. Krossas som is. Jag är rädd för att den ska försvinna från mig, lämna sitt skal. Lämna allt hopp. Halsbandet. Din kärleksgåva. Min julklapp från dig till mig. Äkta guld tänkte du. Äkta kärlek tänkte jag. Ditt kärlekstecken ligger nu på hyllan hemma hos dig. Där damm lägger sig tillrätta för att dölja det vi en gång hade, som vi fortfarande har. Fast mer okoncentrerat. Det ligger där av ett skäl. Besvikelse. Besvikelsen över att du döljt saker för mig, ljugit för mig och inte kan hålla löften. Besvikelsen som jag fick nog av och kastade halsbandet på dig i ren frustration. Jag saknar det, halsbandet. Min hals är alldeles naken utan sitt halsband. Sin tillhörighet. Ditt kärlekstecken. Våran kärlek. Men jag vill inte ha tillbaka det förrän allt är uppstyrt. Förrän vårat förhållande står på egna, stabila fötter igen. Om det kommer göra det någon gång. Om jag orkar stå ut.